Jag har tvekat många gånger om jag ska skriva ner det här eller inte. Enda sen första gästbloggs-inlägget på Melissas blogg har jag tänkt om jag kanske ska skriva om min bror som var dödfödd och min bästa kompis som tog sitt liv.

I min familj pratar vi inte om min bror, han skulle heta Robert om han levde idag. Jag kan inte ens tänka mig att jag har en änglabror, han skulle fyllt 24 nästa år om jag inte minns helt fel. Så fort jag nämner honom för mamma så försöker hon byta samtalsämne, det är för smärtsamt för henne att komma ihåg. Pappa är det ingen idé alls att nämna honom för, jag antar att han tycker att det är för smärtsamt.

Jag har mpnga gånger tänkt tanken, om jag och Robert hade kommit överens eller inte. Om han skulle bli kriminell eller kanske en väldigt bra student. Jag har alltid varit "the screw up" i familjen, det var alltid jag som hamnade i trubbel. Jag undrar så om Robert hade skyddat mig från allt ont eller om han bara hade retat mig. Jag har två storasystrar här på jorden och jag älskar dom innerligt. Jag bara undrar om det hade varit samma kärlek till Robert.

När jag pratade med min storasyster tidigare idag nämnde jag honom och hon sa att hon också har tänkt på Robert. Det visste jag faktiskt inte. Detta inlägg kanske kommer bli svårläst, det är för att jag gråter. Med tanke på att jag inte fick chansen att lära känna Robert så känns de inte lika hemskt att skriva om honom som det kommer bli att skriva om min bästa vän.

Nathalie lärde jag känna ordentligt när jag gick i 8:an. Jag skulle kunna skriva en hel bok om henne. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Vi hade väldigt kul när vi umgicks, jag kommer ihåg en grej, det var en gång när vi var i Falun, vi stod vid några gungor, ni vet såna där som bara är plankor. Vi hängde oss över dom och gungade fram och tillbaka och bara skrattade. Det kanske låter som ett sjukt minne, men det är ett utav dom underbaraste jag har med henne. Ett annat jag har var när jag berättade för henne att jag hade blivit kär i henne, det enda hon gjorde var att ge mig en puss i pannan och efter det var vi helt plötsligt tillsammans.

Jag flyttade till ett behandlingshem i slutet av 2003, när det hände träffades jag och Nattha mindre, vi passade alltid på att smygträffas i Borlänge när jag väntade på tåget till antingen Ludvika eller Mora. En hel timme hade vi för oss själva, det var helt underbart, jag kände mig fri med henne, kunde vara mig själv med henne. Men någonting som verkligen krossade mig var att hon också bodde på ett behandlingshem, hon hade diagnosen borderline.

Sista gången jag träffade henne sa jag åt henne att lova mig att inte ta livet av sig. Hennes ord var: Det kan jag inte lova. Ett par veckor senare får jag beskedet att min älskade Nattha har tagit livet av sig. Hela min värld raserades. Jag slutade äta, min livslust försvann. Begravningen kändes inte ens sann, jag trodde inte på att min älskade Nattha låg i den vita kistan längst bort i rummet. Än idag förstår jag inte att hon är borta. Varje gång jag besöker hennes grav skäller jag ut henne för att hon försvann, jag sjunger för henne, gråter för henne. Jag saknar henne så mycket, hon kommer alltid att vara den vackraste och bästa vännen. 

Robert och Nathalie, ni är dom vackraste änglarna himlen har sett. Jag älskar er. <3

/ En ledsen och ensam Rosie.