Som ni vet så hatar jag allt vad sjukhus, läkare, sjuksköterskor, nålar, vita rum, sjukhussängar och allt vad det heter. Jag försöker hålla mig absolut så långt ifrån dom som det bara går. Ibland har jag inte den turen. Idag var en av dom dagarna.

Det började med att jag upptäckte en sak på min kropp. (vill inte berätta vad, man vet aldrig vem det är som läser.) Jag ringde vårdcentralen och frågade vad jag skulle göra åt det. Dom bokade en tid åt mig och there it was! Paniken kom tillbaka som ett brev på posten. Jag hade inte ens tänkt tanken på att jag var tvungen att åka dit! Visa min kropp för en vilt främmande människa. Det värsta jag vet är att visa min kropp. Det är absolut inte enkelt om man måste visa upp den för läkare och sköterskor när man kommer till ett sjukhus. Nu kanske texten blir helt grötig för er. Jag ser nämligen inte vad ajg skriver för alla tårar... När jag och mamma kom till sjukhuset så försökte jag röka så länge jag bara kunde på min cigarett innan vi skulle gå in. Väl inne kände jag mig instängd, iakttagen, livrädd och panikslagen!
Mamma frågade mig varför jag var så tyst. (Jag babblar alltid annars på om allting mellan himmel och jord), men nu var jag helt och hållet knäpptyst. Vi gick genom en lång korridor tills vi kom fram till en hiss. Väl framme gick vi in i den och tröck på knappen med en röd fyra på. Jag önskade av hela mitt hjärta att vi hade tagit fel på dag. Men ack så fel jag hade, alla papper stämde och jag var fast! För er som vet hur det är med panikångest och rädsla för sjukhus så förstår nog ni precis hur jag mådde och tänkte. Iallafall så vart det min tur aldeless för fort. (ansåg jag) Vi kom in i ett ganska mörkt undersökningsrum. Mamma satt sig på en stol med en tidning. Sjuksköterskan sa åt mig att ta av mig kläderna, jag började hetsgråta, satte mig ner och gömde mig för allt och alla. Tack gode gud för att mamma fanns där. Hon höll om mig och vaggade mig precis som hon gjorde när jag var liten. Tack för det mamma. <3

Undersökningen gick bra, men mina kinder var absolut inte torra och mina tankar var inte förändrade. Jag ville bara ut ur det där jävla rummet så fort jag bara kunde! Det kändes nästan som att jag sprang. Lite senare under tiden vi väntade på att få träffa en överläkare så åt vi och pratade. Det lugnade ner mig faktiskt. Men så fort vi skulle till hissen igen så kom paniken tillbaka. Vi kom till ett annat undersökningsrum. Litet och skrämmande. Det enda som fanns där inne var en säng, och ett bord med massa "sjukhusverktyg" (eller hur jag ska förklara det). Efter en föör lite stund kom det en gammal manlig läkare. Jag satt och andades i samma takt som techno musik låter. Till slut kändes det som att luften gick ur mig. Mamma sa "ta tre djupa andetag" jag försökte med det, men utan framgång. Jag gjorde ett nytt försök och då kunde jag äntligen andas igen. Den manliga läkaren tittade på och och frågade hur det var fatt. Mina tårar rann, jag hyperventilerade, och kunde knappt andas. Det var nog den dummaste fråga en läkare har ställt till mig ever! Han sa att han var tvungen att undersöka mig han också. Mitt svar var nej. Han förstod att det var pga att han var en man och inte en kvinna. Såå han gick ut ur rummet och efter en stund kom det in en kvinna. Vi pratade en stund och hon berättade för mig att det här var väldigt nödvändigt så att jag inte skulle ha några framtida problem.
Till slut gick jag med på att hon skulle få undersöka mig. Mamma fick gå ut och vänta så länge. Jag pratade med henne, grät och ursäktade mig för mitt beteende. Hennes enda svar var "Jag förstår varför du reagerar som du gör Rosie, du har inget att be om ursäkt för." Innan jag fick gå gav hon mig en stor kram och önskade mig lycka till i livet. Den sköterskan tyckte jag verkligen om..