När jag läste Mickas blogg för en stund sen så påminnde det mig och min värsta rädsla.
Jag läste Maries blogg också, det påminnde mig om lycklig kärlek och hur underbart det är.

Just nu så föredrar jag faktiskt min värsta rädsla. Att en människa kan ge en såna dubbla budskap hela tiden. Inte vågar träffa en själv av rädsla till konfrontation. Nu måste jag få ur mig det här, skiter i vem som läser det. Orkar inte sopa allting under mattan längre. Jag är luft för dig, inte ens det. Jag verkar bara vara ett irritationsobjekt, men fine! Är det så du vill ha det så får du väl ha det så. Jag önskar bara att du kunde berätta sanningen för mig istället för att berätta lite då och då. Jag orkar inte må dåligt över det här dag ut och dag in. Förtjänar inte jag bättre än så?

Angående min värsta rädsla så är det att förlora allting jag håller kärt. Sen jag var liten har jag varit mörkrädd, men det har blivit bättre på senare år som tur är. Nuförtiden så utsätter jag mig för det jag är rädd för, vill inte vara rädd för något! För om jag var helt orädd, klarar jag alltid av att vara ensam. Vilket jag inte gör i dagens läge. Nu kommer det ut mycket sanning om mig, men ni som känner mig vet att det här skulle komma ut tids nog. And here it comes! Jag är rödd för det mesta, efter att ha blivit mobbad från dagis fram till 9:an så får man faktiskt nog, och ha blivit ganska nertryckt i skosulorna. Till slut fick jag nog och började käfta tillbaka och slå tillbaka. Det gjorde mig till en odräglig och ouppfostrad tonåring. Alla tyckte att jag var omogen och farlig för mig själv. Till slut insåg alla att det var för att jag mådde dåligt. Enough about that!

Jag saknar kärleken, närheten, kyssarna, filmerna och allt mys,
och slutligen att slippa vara ensam och känna sig oälskad.

Maybe one day i'm gonna have that again .